Jag har en bekant till mig som lider av ätstörningar, och jag lider fruktansvärt mycket med henne för jag vet vilket helvete det är. Men samtidigt har jag så svårt att umgås med henne, för hon pratar ibland om det och påminner mig om sjukdomen. Jag som har haft det och inte är 100 % frisk än blir oerhört triggad av detta och tycker det blir jobbigt att vara runt den här personen.. 🙁 En del av mig känner mig som en hemsk människa för jag borde vara starkare än såhär, men en annan del har stor respekt för sjukdomen och förstår att det är en del av hjärnan som tänker så. Det är lixom inte JAG. Det är inte så att jag som person inte vill vara med min vän och stötta henne, utan det är sjukdomen.. För såhär är det, såfort jag får höra att en person lider av ätstörningar börjar jag titta, undra och fundera. Jag jämför och börjar känna ångest över att jag ”tappade kontrollen” över sjukdomen och lät mig själv gå upp i vikt, medan den andra personen kanske är mitt uppe i det. Då kan jag nästan bli avundsjuk för några sekunder, det är som att hjärnan trycker bort alla riktiga minnen och ersätter dom med en glamouriserad version..

Det är så sjukt att man vissa dagar känner 100 % kontroll och verkligen inte bryr sig om vikt (för det är så, vissa dagar kan jag uppskatta mina extra kilon) men andra dagar vill jag bara börja om och hamna där igen. Och det måste ju låta helt knäppt för en person som inte har lidit av sjukdomen, för varför skulle man vilja bli sjuk för..? Nej det är konstigt, och jobbigt för jag inser att jag inte riktigt kan umgås med vem som helst om jag ska sätta min hälsa först.. Jag kan inte heller svara unga tjejer som vill ha hjälp för det triggar mig med, då dom verkar se mig som en person som har ”klarat det” och det är ju inget positivt enligt en ätstörds hjärna.. Förstår ni vad jag menar eller låter det helt galet? Så ifall det är någon av er som har frågat mig om hjälp och jag har inte svarat, ja ni vet ni varför. Jag klarar helt enkelt inte det 🙁

Posted in: Bilder på mig.
Kommentarer (14)
  • D i a n a

    Jag förstår att du inte kan umgås med henne, tycker inte att du är en dålig människa. Bär man på en sjukdom/diagnos som man inte kan bli kvitt av i livet så är det inte lätt. Det är som alkoholister, det är inte lätt för de att umgås med människor som dricker eller som lider av samma sjukdom. Klart att det går att bota, precis som anorexia, ätstörningar, men man blir nog inte stark nog fören många, många år senare och med terapi. Nu vet jag inte om du gått terapi för just detta men ändå, det är förståeligt. Jag hoppas bara att din vän, också förstår dig så att hon inte tar illa upp eller tycker du är dålig vän. <3

  • L

    Hej! Jag vet inte om det hjälper men jag hoppas det kan få dig att fortsätta orka kämpa: ibland när jag inte ”kan” äta tänker jag ”men Alexandra åt ju paj i helgen! Då kan jag också!” Och det har ingenting med ditt utseende göra utan bara friheten att se dig kunna fika och åka runt som en normal människa. Jag vet att det är löjligt särkilt i min ålder (jag är liksom inte 14) men sjukdomen kräver ibland barnsliga tankar som ”en tugga för mamma! En tugga för pappa!” och ditt förbättrande (även om du inte är helt där) HJÄLPER oss! Jag hoppas jag skulle kunna be dig om en tjänst, att tex inte skriva att du bara orkade äta 3 av 4 rätter under en middag, antal minuter du varit på löpbandet och dylikt som kan uppfattas som triggande. Jag förstår att du också är lidande och inte vår health-guru och absolut inte vill skada någon, men det är bara såna små saker som verkar vara petitesser men som i den sjukes ögon kan ha ENORM inverkan. Jag märker tex många bak-sidor (alltså sidor där folk bakar :P) där de någon gång i veckan måste göra klart för läsarna att ”jag ger bort allt jag bakar” ifall någon (GUD FÖRBJUDE) skulle tro att de faktiskt ÅT KAKOR??!!?!? 😱😱 (hoppas sarkasmen framgick jag märker att jag blir provocerad jag är nog lite 14 år iaf) Det är din blogg och ditt liv och vi kan välja att inte läsa men vi VILL för du är bra på ditt jobb! Och för det mesta blir vi hjälpta av att läsa om maten i ditt liv blandat med alla normala saker. THANK YOU!!

    • selma

      Det här med jämförelse igen…”Alexandra åt en hel paj i helger så då kan jag” låt bli sådana kommentarer (även om du menar väl) det är just sånt som triggar.

      • L

        Jag förstår var du menar. Det låter klumpigt nu när du påpekar det. Tänka fyra-fem ggr nästa gång istället för två-tre! Egentligen borde jag inte dragit mig själv i kommentaren alls utan bara påpekat mina önskemål. Hade önskat att jag skrev hela kommentaren utan att avslöja att jag själv är sjuk för det är ingen tävling.

        Däremot hade jag önskat att du lät bli den tillrättavisande tonen; du tog en mening i min långa kommentar och med det trampade du ner det det stora hela . Och om du läser meningen igen står det inte ”en hel paj” utan ”paj”. Jag tycker det är orättvist eftersom det du skrev låter väldigt förvridet (det är en väldigt liten skillnad och det kan verka löjligt men innebörden ändras helt och hållet).

        Till nästa gång skriv ”jag förstår att du menar väl men tänk på att kommentaren om pajen också kan trigga”. Jag gillar att lära mig andras perspektiv men jag uppskattar inte att bli felrepresenterad. Vad som kunde blivit en lärorik kommentar från din sida blev istället ett tillrättavisande solbadande. Att hålla rätt ton är så så viktigt särkilt eftersom man inte alls vet hur den andra kan ta det (om man bryr sig om andra).

        Tack ändå för påpekandet; även om framförandet inte föll mig i smaken är det bra att se folk reagera och skydda andra. Du behöver inte svara på detta då jag inte kommer komma in och läsa mer! Xx

        • anonym

          Hej jag råkade se detta och vill bara skriva att tycker hon som svarade dej var klumpig och orättvis och hoppas du kommer må bra.

  • M

    Tack för detta inlägg!

  • Linn

    Du resonerar helt rätt, tycker jag. Moget och ansvarsfullt att se på situationen ur ditt perspektiv och ditt välmående. Samt vad du faktiskt är (och inte är) kapabel till i nuläget, för att kunna stödja andra. Ditt välmående skall inte hamna i riskzonen för att stötta någon annan. Kör din grej och fokusera på det i första hand. Sedan får tiden avgöra hur framtiden ser ut. Ta din tid.

  • Zandra

    WORD! Känner precis samma.

  • anonym

    Så är det oftast med andra beroenden med. Att man vissa dagar vill ha beroendet tillbaks. Det är jobbigt. Men många känner nog igen sig.

  • S

    Jag har det likadant med ångest, depression, självskadebeteende.. Klarar inte av andras mörker när mitt eget är så stort… Har nog att kämpa med mitt eget, klarar inte av att stötta o peppa andra när jag knappt kan hålla mitt eget huvud över vattenytan liksom.. Kanske när/om man är ”frisk” o har distans. Kanske?

  • Sofia - bipolär och fd laestadian

    Jag är fd ätstörd och förstår exakt vad du menar! ❤️

  • Lina

    Exakt så känner jag också. Jag har inte kommit ”lika långt” som du, men fan vad det stör ens eget tillfrisknande. Har gjort allt verkligen, sanerat alla konton jag följer som får mig att må dåligt, valt bort människor och är just nu i ett stadie där jag inte kan gå på gruppass eller till gymmet om det är mycket folk för att jag jämför mig för mycket. Att välja bort är så knepigt, man kan inte göra det till en hållbar vana ens för då blir man isolerad och sjuk av det istället. Så himla komplex sjukdom.

  • Steffi

    Jag har aldrig lidit av någon ätstörning, bara äter allt jag känner för och tycker om. Men det jag ville kommentera är, även om du kanske inte tar åt dig, att du alltid har varit och fortfarande är smal. Vad du än tar på dig, om det så vore en sopsäck, så ser du ut som en filmstjärna. Du är vad man kallar för naturlig skönhet. Om du visste hur avis jag är på dig. 😉

  • Frida

    Långt kommet när man är medveten om var man befinner sej i processen, att kunna känna in vad man pallar och inte. För det medvetandegör problematiken och på vilken ”nivå”/tillstånd man befinner sej i processen. Alltid lättare att ta itu, komma vidare när man ser problemen.
    Du verkar ha hittat en liten karta och ett kompass därinne i labyrinten, även om den fortfarande inte är passe men ändå åt rätt håll. Känner mellan raderna att detta är något som plågar dej rätt mkt men att du försöker. Även om du kämpar mkt själv skulle jag vilja rekommendera dej att söka fler verktyg och redskap men utifrån. Folk som kan hjälpa dej där du står idag, och som hjälpt och hjälper andra. Det går att bli frisk från en ätstörning, och med vilja, sjukdomsinsikt, kampglöd och rätt proffessionell hjälp utifrån finns det stora chanser att bli helt fri. Jag har bevittnat det med egna ögon, alla drabbade blir förstås inte helt friska men det går, även om det tar tid.
    Kram från Herrljunga

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *