Ljög jag förut?

Åter igen vill jag tacka för alla fina kommentarer jag fick efter jag att jag publicerade min historia om min ätstörning ♥ Det kändes först konstigt att publicera den, men ännu konstigare att faktiskt säga högt om och om igen att jag hade en ätstörning. Att erkänna offentligt att jag kanske inte ens är helt frisk idag kändes också konstigt, för jag har förnekat ätstörningarna i så många år. Det är det senaste året jag har faktiskt vågat säga det högt, att det faktiskt rörde sig om ätstörning och ingenting annat. För tidigare har förnekat det, och det berodde på att jag inte redo att inse vad som hade hänt.  Jag trodde och önskade hela tiden att jag var starkare än så, att mitt psyke var starkare än att bli drabbad av en sån sjukdom. Så jag kom med olika förklaringar till varför jag var så smal, varför det blev som det blev men nu orkar jag inte ducka för den riktiga sanningen längre. För jag var inte tillräckligt starkt mentalt för att inte bli drabbad av sjukdomen. Jag inser nu idag att det inte var heller så konstigt att jag faktiskt blev tillslut sjuk, att mitt mentala psyke tillslut tog stryk. Jag menar, herregud vilket jäkla liv jag levde på den tiden!

Så ni som har kommenterat min video jag publicerade för 4 år sedan, ja jag levde i förnekelse på den tiden. Det handlade aldrig om att ljuga för någon. Om det var någon jag ljög för så var det mig själv, inte er. Jag försökte väl skydda mig själv genom att förminska allting, minns inte riktigt hur tankarna gick då. Men det är tydligt att jag var inte redo att inse hur verkligheten såg ut. Jag var inte stark nog för jag var ju fortfarande sjuk när jag spelade in den videon. Jag ser det så väl.. Så jag tänker inte ta åt mig av dom får kommentarerna som handlar om att jag skulle ha ljugit för någon, för för mig är detta större än så. Jag måste vara egoistisk och fokusera på mitt välmående och vara glad för min egna skull att jag har kommit så långt. Jag vet att 99 % av er unnar mig det, och det gör mig så himla glad.

Posted in: Bilder på mig.
Kommentarer (18)
  • johanna

    Det visar väl om något hur mycket du växt som person att du vågar erkänna att du hade en ätstörning, och att du även då förnekade den. Otroligt starkt gjort av dig! Hej dig Alexandra, tycker absolut du ska fokusera på ditt eget välmående, och tycker inte det är det minsta egoistiskt! <3

  • Caloveline

    Jag ser genuin glädje i dig idag som jag inte gjorde förut, är så himla glad att du vuxit i dig själv så mycket, att du mår bra och har funnit dig ❤️
    http://Www.caloveline.com

  • Nina, mammatillhmv

    Du är bäst, glöm inte det 👊💪

  • Maja

    Vart är den vita tröjan ifrån?

  • Paula Smilee

    Tycker bara att det visar hur mycket du har ”växt”, mognat & förändrats , vilket alla gör! Starkt & modigt av dig att efter så många år av förnekelse du äntligen våra tala om det öppet. Skit i vad alla andra tycker, tänker & förväntar sig! Huvudsaken är ditt välmående. Kram fina du ❤️

  • Sandra

    Det är klart och förståeligt att det är för svårt att prata om något jobbigt som man är mitt uppe i, såhär offentligt, behövs en viss distans och kanske först när man är ”bra” eller ”bättre” kan man vara öppen om det, om man vill! Tror det är en bra hjälp för andra att få läsa om det jobbiga också, och inte bara se de vackra fasaderna som kanske skapar ångest hos en själv om man inte lever upp till dessa (menar det gör ju inte någon!) <3

  • Diana LaMadre

    Jag ser det inte som att du ljög, jag ser det som att du var fortfarande sjuk då. Självklart som alla tex missbukare eller folk med någon tillfällig störning, så är man inte helt medveten om det och vill skydda sig själv genom att ljuga, man lever i förnekelse. Så ja du ska vara stolt som faaan att du kommit så långt som du har kommit. Du är asgrym och så stark!

  • Ina

    Det är inte mentalt svagt att drabbas av en ätstörning när vi lever i en kultur som glorifierar undervikt, har fettfobi och ständigt packar på oss dieter och bantningstips. När man får upp ögonen för det ser man hur oerhört genomgående bantningskulturen är. Du är inte svag, du är stark som vågar säga det. Passa på att följa #antidiet på insta för pepp som fyller en med andra röster än dietrösterna.

  • L

    Jag reagerar på att du skriver att du inte var mentalt stark för att inte drabbas av ätstörningar. Är man alltså svag mentalt om man får en ätstörning? Undrar seriöst vad du menar. Jag har ingen erfarenhet själv men det kändes lite fel

    • Hanna Eriksson

      http://www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Artiklar/Varfor-far-man-en-atstorning/
      Mentalt svag är inte ett fel uttryck, utan det stämmer. Orsaken till anorexia är individuellt och kan mycket väl bero på ’mental svaghet’ om det är så man upplever det pga exempelvis olika yttre faktorer. Du kan även läsa mer i länken jag bifogar i kommentaren som kan hjälpa dig förstå patofysiologin till anorexia lite bättre. Ha det gott

    • Emma

      @L:
      En ätstörning är extremt lätt att drabbas av, ofta genetiskt med hur hårt och lätt det sätter sig. Det är en sjukdom.
      Ingen skulle säga att man var mentalt svag av att drabbas av cancer liksom.
      Vi som kämpar med ätstörningar måste bara bli snällare mot oss själva :/

  • Amanda

    Så modigt att du vågar dela med dig! Många gånger behöver man distans och hinna bearbeta något helt och hållet innan man kanske vågar erkänna det för både sig själv och för andra! Skönt att du känner dig såpass ”frisk” nu, även om jag tror att många som drabbats av ätstörningar alltid kommer vara påverkade på ett eller annat sätt under lång tid. Något jag tänkte på i videon var när du prata om instagram kommentaren om hur fin du var nu. Jag förstår hur det kan trigga men från ett utomstående perspektiv ville jag bara lägga till att när jag tänker att någon är ”fin” så är vikten inte en av sakerna! Jag tycker du är fin för att du verkar ha hittat ett inre lugn som strålar igenom, du ser helt enkelt lycklig ut (och har sjukt najs hud som ser hälsosam ut som gör att du lyser!).

  • Anonym

    Hej Alexandra. Det är inte förrän jag kollat på din video som jag själv inser jag haft/har nån typ av ätstörning.
    Gick upp 20 kg efter första graviditeten. Med lågt kaloriintag och uteslutande av kolhydrater gick jag ner 15 kg. Var smal.
    Skiljde mig för snart två år sen. Tappade aptiten helt. Hittade träning som ett sätt att andas genom. I somras hade jag tappat 5 kg till. Vägde under 50 kg. Började nånstans fatta att det gått för långt när jag var tvungen att ta ett dussintal foton för att få till ett bra där inte nyckelben eller revben syntes för mkt.
    Har inte ätit bröd till frukost på År. Äter jag en pizza känner jag mig spyfärdig. Men har gått upp till 54 kg. Känner mig fet. Får dåligt samvete när jag äter nått ”onyttigt”. Vet att minsta lilla jag äter såsom en fika nångång gör att jag lägger på mig direkt. Har träffat en man som jag från och till äter nått ”gott” med. Vill inte ha dessa tankar. Vill kunna äta en kaka utan att tänka på vart kalorierna sätter sig. Kan man nånsin ta sig ur detta tror du?

  • Emma

    Du är grym!! hejar på dig!

  • Alexandra Karlsson

    Du skall absolut inte bry dig om sådana kommentarer, de kommer från de som inte själva varit med om en ätstörning. Det är svårt för de som inte varit med om samma sak att förstå. Det är inte alls konstigt att du ”ljög” om det, det är en av de stora problemen när man lider av en ätstörning; man har en felaktig syn på verkligheten och allt man tänker är absoluta sanningar. Det är sjuuukt start av dig att dela med dig och är stolt över dig som nu inser ”the errors of your ways”, även om man då och då fortfarande kan höra Annas röst.
    Massor av kärlek
    /Alexandra

  • Caroline

    Men OBS du är INTE rgoistisk för att du bryr dig om ditt välmående. Om det är NÅT som du ska bry dig om du är det ju det. Det sak vara det absolut största fokus du har, allt annat är bara cray cray.

  • Ninni

    Tack Alexandra. Ord räcker inte till för att beskriva de mod du uppvisar i videon. Ord räcker inte heller till för att förklara den tacksamhet jag känner gentemot att du använder ditt mod och dina erfarenheter för att upplysa andra. Allt jag kan förmå mig att uttrycka är ett stort, hjärtligt och genuint TACK.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *