Jag tycker alltid det är bäst selfieljus i bilen, så passar oftast på att knäppa några medan personen bredvid mig tankar eller gör något annat 😉

Dock ville jag inte att detta inlägg skulle handla om selfies, utan om mitt fruktansvärda humör och hur det påverkar mig. Jag nämnde ju tidigare att jag har problem med mina känslor, dom far upp och ner som en berg-o-dalbana och det tar väldigt mycket av mina krafter. Just därför tänker jag göra en utredning om jag är bipolär eller har något annat ”fel” på mig. För det är väldigt jobbigt detta.

Jag är just nu mitt uppe i en dipp och jag känner mig så himla ledsen, fast ingenting speciellt har hänt. Dock verkar inte min kropp förstå det, för jag har så ont i magen – som man kan ha när man är så pass ledsen – så det känns som att man ska spy.  Och åter igen, det har inte hänt något speciellt för att jag ska känna såhär. Det räcker med en liten grej som jag inte gillar och sen börjar den här spiralen, eller hur jag nu än ska förklara hur det känns.. För det är som en spiral som går ner, och ner tills jag mår fruktansvärt. På det, stressar jag dessutom upp mig så det känns som jag får hjärtklappningar ibland. Sen släpper det bara och det blir bra igen. Är inte det konstigt?

Medan jag har skrivit detta inlägg känns det faktiskt redan bättre, magonten börjar släppa och dom värsta tankarna. Förstår ni nu hur fort det går? Energin sugs lixom ur mig..

Är det någon av er som har det likadant? Som kanske kände såhär och gjorde en utredning?

Tillslut vill jag lägga till, att jag hoppas att ni som mår likadant eller bara har det tufft, vet att jag finns här för er. Bland kommentarerna, mail eller Facebook ♥ Och för mig känns det också bara skönt att veta att flera går igenom sånt här, man känner sig mindre ensam då.

Ja jag har samma klänning på mig idag igen, älskar den! Så skön och bekväm!

Posted in: PICTURES

You might also like

Caroline Roxy - MUSIC Josephine Qvist - NU GÅR DET SNABBT Caroline Roxy - Beach ready Caroline Roxy - Work out fav
  • Nadja

    Det kan också vara att du har problem med sköldkörteln och producerar för mkt el för lite hormon. Humöret kan vara en riktig bitch då, jag vet ;). Sen är det ofta det inte syns på proverna man tar och det misstas för andra sjukdomar/diagnoser, så var det i mitt fall. Googla och läs lite, men haka inte upp dig på precis alla symtomer, jag är hyper så borde va smal, är dock inte det.

  • Lisa

    Det kan även vara något med dina hormoner så du behöver medicin.
    Man kan ha problem även i yngre år med detta.
    Min kompis trodde hon hade nån psykisk sjukdom pga hennes upp och nergångar som ändrade sig väldigt snabbt men det var någon brist i hormoner så hon äter medicin och är nu jämn i sitt mående.
    Sköldkörteln är också ett vanligt problem.
    Snälla be om att bli undersökt. De kommer ta blodprover mm.
    Kan även vara glukoset som strular.

  • Jenny

    Jag har också trott att jag är bipolär menjag har något som heter pcos vilket innebär att jag får extrema humörsvängningar, oregelbunden mens (alltid haft), lätt att gå upp i vikt etc. Hoppas du får reda på vad det är du lider av 💛💛💛

  • Melinda

    Du kanske lider av ångest??

  • Jenny

    Låter som ångest, just dina fysiska symtom med hjärtklappning och illamåendet. Men jag tycker det är en god idé att du gör en utredning ifall du känner att det påverkar din livskvalité. <3 Ta hand om dig!

  • AnnCharlotte Olsson

    Hej!

    Jag hade liknande förut när jag jobbade mycket och pressande mig själv hårt. Ville bara ta livet av mig vissa kvällar.

    Visade sig att jag mådde dåligt av mat med tillsatser i, jag var extremt känslig. Bytte till ren mat, kött, fisk, grönsaker, frukt, ägg, olja osv. samt började äta efter min blodgrupp. Blev genast bättre! Gjorde egen musli, bakade eget bröd… Kolla kylen, fundera på vad du äter egentligen och rensa ut! Viss mat är rena giftet för människokroppen.

    Jag vet att blodgruppsdieten är kontroversiell, men den hjälpte mig!

    Lycka till!

    Hälsningar Ann

  • Julia

    Allvarligt talat, du gör 3 till 4 inlägg varje dag, året runt. Du har alltid en press på dig själv att skriva nåt jämt, jämt. Jag skulle bli galen. Skulle det inte bli bättre med humöret om du fick vara ledig någon vecka, en vecka ledig från bloggen.. och allt annat företagande? Jobbar man hårt jämt så rullar livet på så hysteriskt så man vet tillslut inte vem man är eller vilken väg man vill gå. Prova det innan du gör en massa utredningar. Har mycket svårt att tro att du är bipolär. Kram

  • B

    Låter som ångest, och att du ibland även får panikångest. Det är något jag lever med men inget jag har sökt ”hjälp” för. Men det borde man ju egentligen kanske göra… Dock så har man(iallafall jag) perioder då man mår bättre och perioder då ångesten spökar mycket. För mig hjälpte det mycket när jag en dag tog modet och berättade om det här för 2 vänner. Att bara få prata med nån på riktigt om hur jag kände gjorde sån enorm skillnad för mig!

  • Ann

    Vet inte hur länge du haft dom här problemen. Men jag fick dom här symptomen av min spiral jag satte in. Sen vet jag inte hur mycket som påverkades av annan stress. Mycket att göra med nya jobbet. Det var alltid som värst innan mens. Så har du något hormonellt preventivmedel så skulle jag sluta med det innan en ev. Utredning så kroppen är ”ren”
    Jag blev inte helt bra av att ta ut min sporal men lite bätte blev det. Skulle nog också behöva prata med någon om mina problem. Hursomhelst hoppas jag att du får hjälp. Det är inte alls kul att må sådär. Stor kram till dig! 😚💖💪

  • Anna

    Kan det vara PMDS?

  • Jucy

    Jag har PMDS och känner precis likadant. Ladda ner någon mensapp tex Life och fyll i ditt humör varje dag. Tog inte lång tid att lista ut när i månaden man får ångest/är irriterad. Känns lättare om man vet i förväg☺️

    • maria

      Jag går utredning för pdms nu via gynekolog, rekommenderar dig att gå till gynekolog och få ett sånt häfte att fylla i hur man mår på dagarna för att lätt se ett mönster vilka dagar/perioder man mår dålig eller om det är konstant… Min gynekolog sa att kretsar det kring innan/under/efter mens ska man inte vara orolig men är det var och varannan dag man mår riktigt dåligt och är ledsen utan att något specifikt hänt (dålig sömn, hungrig, något hänt i ens närhet) då ska man träffa läkare och bedöma om man kanske behöver hjälp för att ta sig ur denna svacka. Kan starkt rekommenderar att när jag gick ut med min panikångest till vänner blev livet enklare. Plötsligt förstod alla varför jag kunde bli 30 min sen till en fika för jag suttit i panik och gråtit/slutat andas för att jag blev stressad över att inte hitta något att ha på mig eller bara stressad av tidspress. Jag har även gått i kbt under vissa perioder i livet och tro mig det är guds gåva till mänskligheten. Att bara prata med en neutral person som lyssnar och ger dig verktyg till att ta dig igenom situationer som får dig att må riktigt dåligt.

      Hoppas att du hittar en lösning för dig och alla andra här i kommentarsfältet. Det är när man vågar tala om för andra man inser att man inte är ensam. Jag fick genom att berätta för min bästa kompis om min panikångest reda på att hon också mått dåligt i ensamhet och gått i kbt. Nu finns vi där för varandra på ett helt nytt sätt genom att stödja varandra och ge varandra verktyg i vardagen.

      Tips till alla sitt inte ensamma och må dåligt, tala med partner, vänner eller bara någon som kan finnas där för er.

  • A

    Tror att det kan bero på ångest, känner precis samma som dig bara att det håller på i några veckor innan det blir bättre, prova att tänka på din andning, det brukar hjälpa mig❤️ Förresten, kan inte du göra en inne och ute lista? Älskar dom inläggen, all kärlek till dig❤️❤️

  • Frida

    Just nu har jag det likadant. Jag som aldrig varit en arg person blir förbannad på fem röda och sen blir jag ledsen och besviken för att jag blev så upprörd över ingenting. Jag vaknar mitt i natten och gråter, känner mig värdelös och oälskad . Jag känner inte igen mig själv längre! Så missunnsam och kall mot andra människor, fokuserad på mitt jobb och att klara mig igenom dagarna utan att bryta ihop. Har allt jag kan önska mig och en pojke jag inte vill leva utan – men det känns också som om jag inte alls vill leva heller. Så lätt till varenda känsla – men som du säger , så kan det försvinna på en sekund.

  • Läsare

    Låter precis som pcos. Gå till gyn o få det uppkollat!

  • johanna lindholm

    usch vad jobbigt att må så, hoppas du får svar på varför ditt humör går så upp och ner. 🙂 <3

  • Jenny Gunnarsson

    Det kan nog vara skönt att kolla upp det och isånnafall få det ”svart på vitt” vad det kan vara 🙂

  • Sofia

    Är precis likadan och haft det i flera år nu. Kan gå så illa att jag till och med börjar tänka på att göra slut med min kille för jag tycker han förtjänar bättre. Men pratar mycket med honom om det och det hjälper! Men överväger även att gå till en psykolog o prata ut, har nog mer i bagaget än vad jag tror.

    Är väldigt stark o självständig, precis som du. Men tror att vi också behöver någon att prata med. Även fast vi nog gärna ignorerar det, vi vill ju klara av det själva 😉

    Kram!

  • Sandra Bände

    Ångest (!)

  • Maja

    Håller med, låter som ångest. Bipolär är du med största sannolikhet inte, dom dipparna och topparna är oerhört markanta, och i många fall maniska.

    Vad det än är så tar du dig igenom de 👊🏾💚

    • M

      Nej, bipolär sjukdom behöver inte ge höga berg och djupa dalar. Den sjukdomen är olika för alla och några får små vågor och andra väldigt stora. Det finns olika typer av bipolär. Bipolär 1 och 2. 🙂

      • p

        Jag har bipolär typ 2 och detta Alexandra beskriver låter väldigt milt för att vara bipolär typ 2. Ångest, något med menscykeln, cyklotomi (väldigt mild form av bipolär sjukdom)

  • Anonym

    Hej,
    Jag har själv ångest problem och är nu på medicin….
    Det vara värre än vad du beskrev det men det var också på de visset också.
    Jag ändrade inte mitt beteende så snabbt men jag hade samma symtomer !!
    Hoppas du får ordning på det.
    Älskar dig (och korten du lägger ut, SÅÅÅ fina) …..!!!!

  • Lotta

    Du kanske har ADHD?

  • K

    Har du något hormoniellt preventivmedel? Båda de gånger jag har haft det (första gången piller, andra stav) så har jag haft problem med ångest och väldiga humörsvängningar. När jag väl såg sambandet så tog jag ut staven direkt. Mår mycket bättre nu. Bara ett tips, ser att du fått många sådana.
    Finns mycket som påverkar humöret.
    Hoppas du finner en orsak så du kan få hjälp ❤

  • Ida

    Kolla PMS och PMDS även! Kan vara hormoner som går bananas med och som så många andra ”kvinnosjukdomar” missas att utredas.

  • Sverigebevakning

    Kan ha nt med dinna hormoner att göra. Du gör rätt att undersöka alt. http://sverigebevakning.blogg.se/

  • V

    Kort sagt sådär kände jag också för några år sedan, jobbigt att inte veta vad de är för ”fel” på en! Jag fick diagnosen Borderline och efter jag fick den så va jag typ super glad för de kändes som en lättnad att äntligen få veta ”varför” osv.. även om de faktiskt är en jobbig diagnos men med rätt hjälp/vård så blir de sakta men säkert lättare för varje ÅR som går!
    Styrke kram till dig! ♡

  • M

    Hej! Så har jag varit i mitt humör i hela mitt 26-åriga liv. Jag fick för ett tag sedan diagnosen adhd och det kom som en chock för mig, men vid närmare eftertanke inte alls så konstigt. Jag reagerar starkt på alls, det finns inget mellanläge. Är jag ledsen är jag SUPERLEDSEN och blir jag glad är jag SUPERGLAD. Jag vill alltid göra något, stimulera hjärnan. Stressad så att det gör ont i bröstkorgen när jag inte har något att göra.

  • C

    Känner igen mig i det du skriver. Jag känner väldigt mycket ilska och då och då, säg två dagar i månaden, har jag superlätt att börja gråta/är överkänslig (sådär så att man inte kan sluta gråta för minsta lilla negativa kommentar eller så att jag väcker mig själv av att jag gråter hejdlöst). Jag funderar på om det är något hormonellt men då jag käkat minipiller och inte haft mens på 9 1/2 år så vet jag inte/minns jag inte hur min naturliga hormonella cykel ser ut. Innan ngn säger att jag bör sluta med minipiller så kan jag tillägga att det finns en medicinsk orsak till att jag äter dem.

    Jag är trött på ilskan jag bär på, jag sitter liksom och gräver ner mig i skit, främst skit som händer på jobbet (psykiskt krävande jobb i och med bristande psykosocial arbetsmiljö) och jagar upp mig mentalt/så att jag får hjärtklappning av ilskan. Vill inte men kan inte hjälpa det. Ser ner på en del av mina kollegor då ett par, tre stycken har bristande förståelse/bristande kompetens och det är ju inte särskilt trevligt personlighetsdrag att så totalt se ner på dem. Jag har bättre förståelse för komplexa frågeställningar än vissa har (vissa av dem förstår inte ens det grundläggande många ggr, spelar ingen roll hur många förklaringar och manualer de får, de har begränsningar i vad de kan minnas/ta in). Vissa individer fungerar helt enkelt bäst med väldigt enkla och repetetiva uppgifter. Och jag borde kunna nöja mig med den vetskapen samt vetskapen om att alla rekryteringar inte blir lyckade men det går ut över mig/min arbetsbörda och det stör mig så jag ältar och hatar och gräver ner mig istället för att bara släppa det.

    Följ gärna upp med vad undersökningarna ledde till. Antar att jag borde göra något åt min situation också, hat äter upp en inifrån.

    • jos

      Det låter som du skulle överväga att byta jobb, tycker det låter som att du skulle kunna få ut mer av din förmåga någon annanstans. Du verkar vända det mot dig själv men det kan ju helt enkelt vara så att jobbet inte passar för dig pga kollegorna.. Man ska inte vara för rädd för att leta efter något nytt om man inte trivs.

  • Emelie

    Låter som att om det inte är nåt med hormonerna gissae jag starkt på Add.
    Lillsörran har det, tror 10 åriga sonen har det o att jag även själv kan ha det. Iof har jag det mycket tufft pga skada som gett ekonomiska svårigheter som gör jag mår dåligt så det är svårt veta.
    Hoppas du blir bättre/får svar.

  • elli

    Om du nu skulle ha Bipolär skulle du knappast orka va fixad och sminkad, ens gå ut. Alltså depressionen är intensiv så de flesta blir oftast sängliggandes och vill helst isolera sig inomhus. Man får inte bara Bipolär så där, den diagnosen är oftast ärftlig och folk som insjuknar har oftast en stor sårbarhet som ligger i ärftligheten och sen avgör miljön, tuffa trauman osv. Måste inte alltid vara så.

    Jag gissar mer på att det är bortträngning alltså en psykologisk försvarsmekanism som kroppen har. Det kan vara att du har gått igenom tuffa saker tidigare, blivit sviken, sårad och så men kroppen tränger bort det (omedvetet) senare inom en snar tid så kommer känslorna upp på ytan, den ångest, sorg, ilska som du skulle ha känt då.

    När det kommer till kroppen så är den riktigt fantastisk men otroligt komplicerad. Men ja gör en utredning så får du svaret på det, du förlorar inget av det.

    Ett tips: Försök tänka på att det du beskriver stämmer nog inte hos en person med Bipolaritet så är nog säker på att de kommer reagera hur du förklarar deras sjukdom med din lilla humörsväningsgrej. Så du är redo på det. Lycka till

  • Sanna

    Låter som ångest orsakad av stress. Jag har aldrig varit en ångestfylld person någonsin, tills jag jobbade alldeles för mycket. Tryck över bröstet, yrsel, huvudvärk, deppig och uppåt om vart annat. Så går man och kollar upp allt som går för man tror man har än det ena än det andra 🙄 Otroligt svårt att acceptera att det ”endast” beror på stress. Man kanske inte själv uppfattar sig som stressad, men av en utsomtående, typ psykolog, kanske det är helt uppenbart.
    Mitt tips från en högpresterande till en annan; sök upp en riktigt bra psykolog som är inriktad på stress och utgå därifrån 🙂 Jag är fri från ångest och allt nu, så det finns hjälp! Lycka till!

  • Ewelina

    Wow, kände igen mig 100 % i det här inlägget! Första gången någonsin jag lämnar en kommenterar på en blogg men kände verkligen igen mig…! Får också dippar ibland och mår fruktansvärt dåligt utan någon anledning, känns som att det aldrig kommer gå över heller men sen vips så gör det det och jag har en ”up” period istället. Skulle säga att det är märkbara ups and downs men ändå inte tillräckligt starka för att jag skulle tro mig vara bipolär… Men det är så frustrerande att inte veta VARFÖR jag mår dåligt för det är inget speciellt som har hänt. Min pojkvän, mina vänner och familj undrar vad som har hänt, varför jag är olycklig, om dom har gjort något fel… men jag kan inte ge dem ett konkret svar bara ”jag är bara ledsen, finns ingen speciell anledning…” :/ Är egentligen på världens lyckligaste punkt just nu i livet, men ändå hamnar jag i en dipp ibland som är så svår att ta sig ur :/ Men det hjälper ändå att veta att det är tillfälligt och kommer gå över! 🙂

  • SA.

    Jag tror du har prestationsångest. Dina symptom låter i alla fall som ångest. Det här ihop med kraftiga humörsvängningar som exempelvis kan bero på att du har haft så mycket prestationsångest under en så lång period.

    Jag känner igen mig i dina symptom. Jag har funderat på att göra en utredning. Tidigare trodde jag att det berodde på en PMS, men nu känner jag att jag är aggressiv/deppig/ångest oavsett min menscykels period.

  • Caroline

    Hej Alexandra!

    Ingen aning om du skrivit om det tidigare eller så, men det kanske kan vara HSP (Highly Sensitive Person, högkänslighet)? Jag är en HSP och mitt humör är som en nuclear bomb, minsta lilla kan göra att det exploderar. Jag har alltid haft jättesvårt att ta till mig av kritik, blir ofta ledsen utan orsak, reagerar helt annorlunda än hur andra i min närhet reagerar på samma sak osv osv. Ta detta självtest och kolla om det kan vara något: https://www.tallinksilja.se/galaxy#tabs-content-3

    Har fått lära mig att det kan vara en styrka också, att det är en positiv egenskap att vara ”starkskör”.

  • C

    Fråga läkaren om PMDS, som många tipsar om här. När vi inte blir gravida så ”nollställs” kroppen igen och i den processen så bildas en rad ämnen som vissa kvinnor är överkänsliga mot, lite som att en laktosintolerant person får symptom om denne äter laktos.

    Man pendlar mellan en slags tillfällig depression och att må som vanligt. Under ett par dagar kan du vara labil, ha samma symptom som hos en deprimerad person och veckan därpå mår du bra och känner dig mer i balans.
    Tyvärr, liksom många andra ”kvinnosjukdomar”, har den här typen av symtom underminerats.

    Däremot vill jag påpeka att även om jag förstår att du inte menar något ont så är det inte bra att slänga runt med tunga diagnoser så som bipolär. Det är en allvarlig psykisk sjukdom. Man pendlar i längre perioder, inte flera gånger under en dag. Man pendlar mellan djup depression, att inte klara av att gå ur sängen på flera dagar, till att vara manisk. Man tappar greppet om verkligheten. Även om vi alla har sagt att vi känner så någon gång så tar det skada för de personer med den riktiga sjukdomen.

  • Evahle - en blogg om psykisk hälsa

    Håller med dig att de bästa selfies tas i bilen faktiskt 🙂
    Känner även igen mig i det du beskriver… Mitt humör pendlar också otroligt snabbt och jag har lidit av ångest i många år. Otroligt jobbigt när det blir så… Hoppas du snart hittar orsaken och får bukt med det! 🙂 Kram!

  • Adios

    Är människor råttor som väntar på att få en etikett med en ”diagnos” på sig att stoltsera med?
    Livet suger. Fuck! Det handlar inte alltid om hormoner eller ”förträngda minnen”.
    Är man intellektuell ser man världen. Bara primater lever gott med sina 9- till 5-jobb i lägenheter/burar och är lyckliga.
    Se det som en gåva med ett högt pris.

  • aza

    Du kanske har problem med skölkörteln och producerar för mycket eller för lite hormon. Humöret blir som en berg-o-dalbana. Jag har själv problem med köldkörteln och känner som du beskriver exakt. Boka en tid och kolla upp det. Eller så kan det vara ångest över små saker som blir stora i huvudet. Gör något som gör dig lycklig, res med med din man skit i jobbet man lever en gång plus världen går inte under om du är borta en vecka eller två. Du är viktigast för dig sjäv och för att orka med livet måste man faktiskt vara lite egoistisk.

  • Sabaina

    Hej Alexandra, jag känner igen mig exakt i det du beskriver. Jag sökte hjälp i januari, och det visade sig att jag har hypotyreos, dvs min sköldkörtel fungerar inte som den ska, och kan inte skicka ut hormoner, vilket påverkar ämnesomsättningen vilket i sin tur ger symptom så som trötthet, nedstämdhet, huvudvärk, illamående etc. Jag har fått medicin mot det nu, det kändes bättre ett tag men nu börjar jag få såna där deppsvängar ibland, min pojkvän får stå ut med mycket och det tär ännu mer på mig. jag börjar tänka konstiga tankar och känner mig ensammast i världen, som att jag inte har några vänner och att min pojkvän inte vill vara med mig. men det stämmer ju inte i själva verket och det vet jag ju när jag är i ”normaltillstånd” men i de där deppsvängarna tror jag att jag inte har någon. Senast i torsdag fick jag en ordentlig nedstämdhet, var nära till gråt hela kvällen och jag hade ingen att vända mig till. Jag har funderat på att jag måste söka hjälp igen för att se vad det här beror på.

    Det känns skönt att kunna skriva om det också, jag har inte pratat med någon om det här. min pojkvän förstår att ”jag har en dålig dag”, men inte mer än så. Han blir också på dåligt humör när jag är nere, vilket bara gör det värre. Det jag egentligen kanske skulle behöva är att bli omfamnad och att prata om det, men har en känsla av att han inte skulle förstå. Liksom som mina vänner som nästan har tagit avstånd de också, för att jag inte vill festa lika mycket som dem numera (är 25 år), för efter en dags festande är bakisångesten ett faktum.

    Tack för att du delar med dig, även om det låter hemskt och själviskt så är jag ändå glad att jag inte är ensam med att må såhär.

    Kram

  • Diana

    Usch det låter hemskt jobbigt, jag känner igen mig till viss del men inte extremt. har ofta upp å ner med känslor och tankar. En riktig hormonrubbning känns det som. Måste egentligen också kolla upp det men på nått sätt lär man sig att leva med det, vilket INTE är bra. Hoppas du söker hjälp snart, snabbt och får svar så att du kanske kan förstå vad det är och söka den hjälp du behöver.
    Kram

  • Marre

    Äter du minipiller/ har hormonspiral? Sådär hade jag också, och det i kombination med negativ stress på jobbet gav mig hemsk ångest stundvis. Det är som bortblåst nu sen ett par år! Peppar peppar. Vet att de säger att det är så lite hormoner i att det inte ska påverka, men det gör det!

  • Tyra

    Det låter snarare som du lider av panik ångest. Känner igen mig i dina symtom, har levt med panik ångest i 8 år nu.

  • Moa

    Det kan vara en side-effect av ditt preventiv medel. Antar att du tar p piller eller har spiral i?
    Se en läkare innan du går till paykolog.
    Lycka till vännen xx

  • Cissi

    Så kan jag också känna. Varit hos läkare flertal gånger för nått är fel. Men jag har det korta perioder men ofta så misstänker att det är pms kanske?

  • Johanna

    Jag vill inte spekulera i ditt mående eftersom att du känner dig själv bäst, men som en bloggläsarvän kommer jag med lite tankar.
    Det låter lite som ångest, eller bara som en jobbig period i livet. Du verkar ju ha haft en jobbig period innan/när du träffade Andreas och nu när du känner trygghet och att allt lägger sig så kommer detta.
    Finns många anledningar till vad det kan bero på. Om du inte upplever viktförändring/andra symtom så kanske det är mer otroligt, men det skulle kunna vara sköldkörteln (hypo eller hypertyreos). Det låter inte riktigt som bipolaritet i mina öron (då jag förstått det som att det svänger under längre perioder? Så som månader), men såklart kan det ju variera.
    Annars, som många nämnt, kan man ha problem med hormoner.

    Kanske kan det vara smart att tänka när allt började och på så sätt få en förklaring?

    Tycker att du först ska boka en läkarundersökning och berätta om dina problem. Om inte prover visar något så kanske det skulle vara skönt att prata med någon och försöka reda ut vad som händer när du känner så?
    Ångest (med symtom som hjärtklappning, stress, illamående, magknip osv) kan bero på undantryckta känslor, varför det kan vara så himla svårt att veta just varför man får ångest eller blir så där ledsen.

    Kramar <3

  • J

    Jag har mått så jätte ofta i flera år nu och också tänkt i banor om att jag kanske varit bipolär för när man googlar det ser man kännetecken. Mår precis som du beskriver nu och som du skrivit förr att du mått när du mått dåligt. Det är svårt att förklara och man förstår inte själv varför allting känns så otroligt jobbigt.
    Har alltid haft ganska mycket ångest och led av panikångest attacker när jag var yngre. Vad du än tror att det är så borde du kolla upp det. Det är säkert jätte skönt att bara få en förklaring om varför du mår så dåligt när du väl gör det. Då har man något att skylla på så att man inte behöver skylla på sig själv att man är konstig eller jobbig. Lycka till<3

  • Ida

    Så hade jag det när jag jobbade för mycket, vilket till slut ledde till att jag kraschade rakt in i väggen. Ironiskt nog hade jag ringt vårdcentralen en vecka innan och sa att jag ville boka en läkartid för att jag inte mådde bra, och trodde att det kunde bero på stress. Läkartiden jag fick låg ca två veckor framåt i tiden, och en vecka efter samtalet small det som sagt så pass att en kollega fick ringa efter en vän som kunde köra mig till akuten för att det inte gick att få kontakt med mig (puls på 28, kritvit i ansiktet, mörkblå naglar, kunde höra att folk pratade med mig men förstod inte vad någon sa och kunde inte heller prata eller gestikulera med armarna). Jag var sjukskriven i tre veckor, sen propsade jag på att gå tillbaka till jobbet ”för att dom behöver mig där”, vilket nog är det dummaste jag gjort i hela mitt liv – för inget jobb är viktigare än den psykiska hälsan. Det är nu fem år sedan, och jag är fortfarande inte tillbaka på samma nivå som tidigare, och vet inte om jag någonsin kommer att komma dit heller. Så om du minsta lilla misstänker att det kan bero på stress, dra i handbromsen! Det är inte värt att låta det gå för långt, det förstör för så himla lång tid framåt och ofta märker man inte att det gått för långt innan det smäller.

  • Anna

    Ett tips! För dagbok över mående. Det behöver inte vara värsta utläggningen, utan kort. Idag mår jag bra, idag känner jag mig ledsen, idag är jag arg osv osv. Det kommer vara till hjälp när du slutligen besöker läkare. Lycka till!

  • Felicia

    Brukar inte direkt kommentera men detta träffade mig rakt i hjärtat. Senast igår skulle jag åka och titta på en lägenhet(2-hand), men när jag kom in i lägenheten hände de något. Den var jätte fin nyrenoverad, men ingenting kändes bra. Började störtgråta av stress med flytt stress med att boa in sig på 30 kv/m, stress med att behöva ta den? Eller flytta tillbaka hem? 23 har jag stress eller inte? Borde jag ha de eller inte? Bara när jag skriver de här får jag äckliga känslor i magen. Spelar ingen roll vad du har eller inte har, vi alla har rätt att må dåligt. Men jag gör precis samma som dig mitt i en jobbig situation som kanske tärn på en så känner jag så igen mig att men stressar upp sig och att allt nästan känns som hjärtklappning till slut. Allt blir bara pannkaka. Vill bara skriva av mig men de är så mycket. Skulle så typ vilja höra mer från dig och sitta och bolla idéer, de här är varken du eller jag ensamma om, tror jag. Men man kan känna sig extremt ensam med detta. Krya på oss! ❤️🌹

  • Nina

    Om detta är återkommande varje månad så har du 100% PMDD eller PMDS. Vilket är en svår version av PMS och som uppstår varje månad runt ägglossning ca 1-2 veckor innan mens. Man kan plötsligt känna sig djupt deppig, orolig, irriterad, ångestfylld eller ledsen helt utan orsak. Det är för att hormonerna ökar till en extrem nivå runt ägglossning jämfört med andra. Detta ska absolut inte blandas ihop med bipoläritet som många gör! För PMDD eller PMDS finns medicinen premalex som tar bort alla dessa mörka tankar och man kan leva som vanligt. Har räddat mitt liv och förhållande. Kan starkt rekommendera. Man får det på recept via vårdcentralen.

  • Nadja

    Låter som du lider av panikångest!

  • Fia

    https://youtu.be/vIzxfivFg1c
    Kolla detta handlar om förödande effekter av o växa upp med en alkis

  • Andersson

    Du satte ju in en ny spiral för ett tag sedan, kanske är den som spökar? Jag har själv en kopparsliral, och läste att folk hade blivit påverkade av den ”kopparfögiftning”. De skrev att de hade blivit deprimerade och mått dåligt. Det kan ju vara den i kombination med andra saker som händer runt om?
    Hoppas att det löser sig!

  • Jonnah

    Som flera andra skriver så tror jag att det kan bero på stress. Du lever ett väldigt hektiskt liv och tar aldrig en riktig återhämtning. Man kan leva hektiskt så länge man planerar in återhämtning. Men ju längre tiden går, desto mer återhämtning kommer att krävas. Hjärnan blir segare och orkar inte lika mycket, och då blir vi mer känslosamma.

    Jag arbetar som Stress PT och driver http://stresspt.se, du får gärna kolla in där! <3

  • Ninna

    Känner igen mig, just det där med att det kan kännas super mörkt ena stunden för att en stund senare kännas helt ok!
    Skulle börja med att rekommendera att göra en vanlig hälsokontroll. En kompis var för några år sen jätte deppig och grät för minsta lilla när hon kollade sina värden visade det sig att hon hade B12 brist. När hon började ta tillskott vände det ganska snabbat, för i hennes fall var det inget djupare underliggande problem.
    Själv kollade jag mina värden för 3 månader sen då jag varit enormt trött och haft riktiga dippar under dagtid så jag knappt kunnat hålla ögonen öppna. Visade sig att jag hade järnbrist.
    Tänker även på den mentala biten. Utan att känna dig verkar det som du vuxit och mognat väldigt mycket de senaste åren, och tror ibland när man gått ur en destruktiv fas i sitt liv blir man även mer skör. När man börjar älska sig själv och har människor om kring sig som visar respekt, plockar man ner den där skyddande muren (en mur som gör att man inte bryr sig fast det egentligen gör ont i hjärtat) och lär sig att inte ta vilken skit som helst längre. Man inser sitt eget värde och det kan nog göra en mer skör till en början. Utgår från mig själv men kanske nån som känner igen sig…

  • Pernilla

    För min del har det alltid handlat om ångest, stress, otillräcklighet och så vidare. Det kommer och går, men jag har aldrig kollat upp det. Se dig om i din närhet. Mår du bra? Är du lycklig med mannen din? Är jobbet stressigare än vanligt? Ibland är orsaken enklare än man tror. Lycka till!

  • Anna

    Utmattningssyndrom

  • Johanna

    Kaffe och koffeinhaltiga drycker kan vara ångestframkallande. Kanske upplever du ångest när du har koffein i blodet, men koffeinabstinensen ger dåligt humör? Prova att trappa ner på koffein? Hoppas du mår bättre snart i vilket fall.

  • Matilda

    http://borderline.se/borderlinetestet/
    http://borderline.se/symptom-pa-borderline/

    Läs igenom detta och se om det kan stämma in på dig?
    Jag har den diagnosen och den är väldigt jobbig.
    Men dock nu för tiden så kallas det emotionell instabil personlighets störning/syndrom.
    Humöret kan pendla som en bergodalbana, bli arg/ledsen (vilken känsla som helst) utan att veta varför, med andra ord känslostyrd.
    Det finns ingen medicinsk hjälp att få som det finns för dom med Bipolär diagnos, utan den bästa behandlingen är DBT/KBT, jag går i DBT och det hjälper mig väldigt mycket 🙂

  • Sara

    Har också väldigt varierande känsloliv. Ena stunden kan jag känna mig lycklig och hoppfull om livet för att i nästa bli jätteledsen och bara vilja ge upp om allting och bli helt ledsen eller upprörd eller så. Jag har börjat förstå att jag väldigt lätt får ångest. Ja, kanske det bara är så enkelt som att det är ångest. Och att man har nära till sina känslor. Jag vet inte riktigt. Men har hört talas om att det finns något som heter ”högkänsliga människor” som, om jag förstått det rätt innebär att man bara är lite mer känslig och känslosam, kanske oroar sig mer eller lättare blir ledsen och upprörd, har lätt till tårar eller att bli sentimental.

    Det är väl något man får leva med, och lära sig hantera.

    Jag vet inte riktigt kring detta med bipolaritet. Men jag har fått intrycket av att det inte är så jättevanligt egentligen. Men det är bra att du tar tag i det och gör en utredning ifall det känns rätt för dig!

    Jag har försökt få hjälp av den regionala psykiatrin (dvs. den som staten betalar) flera gånger under de senaste åren för jag gått igenom en livskris. Men det är tyvärr ett halvårs kötid här där jag bor och de sa till mig att ”du är inte sjuk, det är normalt att må så efter vad du varit med om” och så var det med det och ingen hjälp fick jag. Tror därför det är bättre att söka psykiatrisk hjälp hos privata näringsidkare.

    Hur som helst.
    LYCKA TILL!

    Kram

  • Casandra

    Tycker att du ska skaffa ett hosmontest, läsa på om PMDS och se ñver ditt preventivmedel. Du känns hñgst påverkad av hormoner (jag var likadan) och det finns hjälp för sånt. Det som hjälpe mig att fåkoll på mig själv var att börja föra en kalender äver måendet och då visade det sig att dipparna kom mellan ägglossning och mens. KRAM PS. jag trodde också att jag var mentalt instabil, men jag var helt enkelt inte i balans)

  • Anna

    Googla överkänslighet/HSP! Fick själv stor ögonöppnare till varför jag och mina känslor var som dem var, det är helt enkelt ett personlighetsdrag 🙂

  • Charlotte

    Håller med om att det kan vara en god idé att läsa på om HSP. Man uppskattar att ca 20% av befolkningen har det personlighetsdraget och det är starkt förknippat med ångest eftersom man påverkas så mycket mer av det som finns runtomkring. Det är ingen sjukdom, snarare en gåva eftersom HSP-personligheter ofta är väldigt sympatiska att vara kring och är kapabla till att känna väldigt mycket glädje och empati. Men det blir också en börda ibland eftersom det är svårt att stänga av. Jag är HSP, kan bli så otroligt ledsen över saker som berör mig illa, men kan också bli jättelycklig över det som gör mig glad.

    Det ställs så mycket diagnoser nuförtiden, egentligen tror jag bara att det handlar om att vi är olika allihop och att den mall vi anser vara normal inte alls är särskilt normal. Folk är inte normala, folk är sig själva med alla de små avvikelser som följer med personligheten. 🙂 Med det sagt säger jag inte att det är fel att kolla upp det, det är jättenyttigt att prata med psykolog för att få hjälp med att förstå varför man reagerar som man gör och på så vis lära sig hitta verktyg att hantera sig själv med. Tror att alla människor skulle må bra av att träffa en psykolog emellanåt, så det kommer du säkert få stor behållning av.

    Vet att det inte är lika lätt för dig att stänga av och ta ledigt, men tror verkligen att du hade behövt en lång och sammanhängande semester. Tänker mig att det lär ta otroligt på psyket att ständigt känna sig jagad av att behöva uppdatera bloggen och alltid behöva hitta på saker för att ha nåt att skriva om. Tror 99% av dina läsare finns kvar även om du tar en paus på ett par veckor emellanåt. 🙂

    Ta hand om dig! Kram!

Lämna ett svar till p Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *